Hjälpen





Zio, världens mest fantastiska münster

Historien börjar i och med att hans föräldrar Grainmarsh Aric "Oliver" och SV-93 NORDV-95 SV-96 SV-97 "Alma" träffades för en öm stund.

Den 25 april 1998 föddes Zio i en syskonskara på fem. Han utmärkte sig direkt med sin alldeles vita kropp. Efter att ha sett kort på honom i vuxenålder sa uppfödarna att de endast sett en hund med en så vit kropp tidigare.

Den 23 juni var så dagen D kommen. Efter en lång bilresa kom vi fram till Våråsen´s kennel i Bro, utanför Stockholm. Efter lite hej och goddag fick vi först träffa valparnas föräldrar för lite fotografering. Sen släpptes de fem vildarna ut. Ingen av dem var väl direkt intresserad av att hälsa, utan sprang mest omkring och lekte.

När papperna var påskrivna var det dags för Zio att skiljas från sina syskon. Framför oss väntade nu en bilresa på cirka 60 mil till hans nya hem i Kungälv på västkusten. Vi hann bara köra drygt 100 meter innan han spydde, men han anpassade sig fort och sov sen i mitt knä resten av resan hem.

Väl framme väntade ytterliggare en erfarenhet, i form av två griniga gamla taxar, Cindy och Ludde, då 12 respektive 10 år gamla. Till en början tog vi ut taxarna så Zio i lugn och ro skulle kunde vänja sig med sin nya tillvaro. Det behövdes ungefär 30 sekunder, sen var det som om han aldrig hade bott någon annanstans. Konfrontationen med taxarna gick också bra. Då Zio nog ganska snart insåg att om han bara passade sig för, framförallt Cindy som högg till om man blev allt för jobbig, så skulle allt nog ordna sig. När detta skrivs har tyvärr Cindy dött vid en ålder på 14 år.

Området han bor i är riktigt hundtät, så han har fått många nya lekvänner. Som valp tyckte de äldre hundarna att han var allmänt jobbig, men det fanns yngre hundar som han kunde leka med. Tids nog har han fått de andra hundarnas respekt och nått en hög position i den interna ranghierarkin. Han är också något av en casanova bland traktens tikar.

Eftersom Zio är en otroligt vacker hund, fick jag ganska direkt upp ögonen för hundutställningar. Bedömningarna har genomgående varit väldigt bra, men han kommer oftast inte längre än till gruppbedömningen. Personligen tror jag det beror på att domarna inte har tillräckligt med kunskap om rasen och därför hellre låter en ras som de känner till gå vidare.

I ung ålder ställde jag ut han ganska ofta men efter de nya utställningsbestämmelserna, där det krävs ett första pris från jaktprov för att kunna få ett cert, så har jag trappat ner på det hela och ställer i stort sett bara ut honom på Mässan i Göteborg. Anledningen till att jag inte har gjort ett jaktprov är inte att han inte har någon jaktlust, för den finns där, utan det är för att han har blivit väldigt kraftigt skottberöd. Som unghund hade han inte detta problem utan sprang glatt och apporterade skotthylsan vid skotträning. Sen kom påsken. När jag skulle ta ut honom för att kissa den kvällen sköts det plötsligt upp en raket. Först kom det ett vinande ljud följt av en kraftig smäll med ett grönt ljussken. Detta skrämde livet ur Zio. Jag har därefter försökt att träna ur honom rädslan, men med nedslående resultat. Detta är ju inte något direkt roligt att behöva konstatera, då jag självklart vill att han ska få möjligheten att få utskott för de jaktinstinkter som finns i honom. Förhoppningsvis försvinner skottet med åldern.

Istället började vi koncentrera oss på tävlingslydnad. Genom åren har Zio gått ett antal dressyrkurser. Efter att inte ha fått någon plats i brukshundklubbens valpkurs, så hittade vi en annan kurs där vi lärde oss lite allmänlydnad. Nästa kurs blev en jakthundsdressyrkurs. Som en väldigt oerfaren hundförare i dressyrsammanhang så var jag blind för den typ av hård 50-tals dressyr som jag lät Zio genomlida. Men efter kursen insåg jag att jag hade fått en hund som, visst han kunde lyda, men inte av glädje utan av en överliggande hotbild. Och när jag märkte att detta även påverkade våran vardagsrelation negativt, där vi innan hade en väldigt nära kontakt, det var då jag visste att ändring var tvungen att ske. Jag vände nu helt om i mitt tankesätt. Ok, i början skedde ändringen långsamt på grund av att jag inte visste hur jag skulle gå tillväga. Men min inställning var rätt och med insikt från några kurser inom brukshundklubben skedde ändringen progressivt. Med tiden fick jag (och får ständigt) mer kunskap och erfarenhet och samarbetet mellan oss blev/blir bara mer och mer effektivt. Allteftersom har jag skapat en egen träningsmetod som är anpassad till Zio och hans natur. Med ideligen positiv träning och belöning har jag nu fått tillbaka Zios fulla tillit i alla situationer och våran relation är bättre än någonsin. Livet leker. Det positiva som har kommit ur det vi har gått igenom är att man inte begår samma misstag två gånger. Framtiden ligger för oss.

Vad har då hänt rent tävlingsmässigt. Ettan tragglade vi oss igenom helt utan struktur i momentläran. På åtta starter fick vi bara två första pris. Vi gjorde också tre starter i appell spår, och blev uppflyttade vid den tredje. På grund av hans skottberödhet så kunde vi inte gå vidare inom brukset, utan vi koncentrerade oss helt på lydnaden. Vi var nu båda rejält trötta på att köra samma gamla moment. Så efter nyåret 2001 började vi att träna inför tvåan. Med nya moment blev det roligare och den här gången la jag upp träningen mycket mer metodiskt och strukturerat. Saker och ting fick ta den tid det tog. Det tog ungefär fyra månader innan vi började tävla igen. På första tävlingen fick han 150 poäng. Det skulle blivit bättre men jag gjorde en massa småfel som gjorde att Zio missförstod mig. Men det bästa med tävlingen var att jag såg hur tänd Zio var och det gjorde att jag kände mig inspirerad inför fortsättningen. Vi gjorde sju starter och fick på dessa fyra första pris. När detta skrivs (augusti-01) har vi börjat träna inför trean. Det är ju ett ganska stort steg mellan tvåan och trean så jag har lagt upp som mål att vi skall börja tävla om ett år igen.

Zio har ju också en vardag. En vanlig dag i hans liv innehåller två till tre promenader, en cykelrunda och ett träningspass (lydnadsträning). På helgerna byts träningspasset ut mot en utflykt, vanligtvis då till havet. Även om han inte tycker det är något vidare roligt att åka bil så är han ändå lätt att ha med sig och han brukar lägga sig och sova. Väl ute, på promenad eller annan aktivitet, så har jag den lyxen att jag inte behöver ha honom kopplad. För han håller sig alltid i närheten och han går aldrig fram till andra människor. Så han har att göra, men det finns också mycket tid över till att slappa.

Zios karaktär

Vissa hundar visar sin tillgivelse genom att slicka i ansiktet, detta har aldrig kommit Zio förnär. Istället visar han sin lojalitet och tillgivelse genom en påtagande närhet. Ett exempel är när jag sitter i soffan, på en äng, på ett berg eller någonstans, då visar han det ganska tydligt. Då kommer han och ska sätta sig, inte vid en, utan på en och han vill att man skall lägga armen om honom. Han riktigt njuter av kroppskontakt och skall hela tiden vara med överallt, helst då i centrum. Han är väldigt avundsjuk av sig och det finns saker han inte tycker om att man gör. Bland annat, hälsa, leka och kela med andra hundar för då kommer han och tränger sig emellan. Samma sak gäller när han känner sig ignorerad av människor som står honom nära. Han Är vad som kännetecknas för rasen, en riktig enmanshund och har mig som utgångspunkt i tillvaron.

Något som genomsyrar honom är hans barnslighet. Han har den där riktiga glimten i ögat, som valpar har, som förtäljer en riktigt enorm portion av liv. Den är också avslöjande för när det lyser till i hans blick så vet man att han har något fanstyg för sig.

Men han är ändå lätt att ha med att göra för han är lyhörd, inte så där överdrivet, inte någon ögontjänare alltså. För han är självständig i sig själv och tar för sig av allt som kommer i hans väg.

Från den dag jag fick honom har han varit väldigt hård och stöddig i sin lek. För att få igång lek brukar han ta en leksak i munnen och sen komma och nafsa med den mot mig. Eftersom nafsandet gör ganska ont så blir man tvungen att ta tag i leksaken och vips så är dragkampsleken igång. Han är ju väldigt stark, har ett bra grepp och bra uthållighet, så nästan den enda chansen att vinna leken är att bända loss leksaken. Om han är på ett riktigt lekhumör så tycker han om att flyga på mig med öppen käft. Jag kastar då bort honom och han kommer flygande tillbaka. Denna typ av lek är helt okej för mig för jag vet att han vet att jag är hans obestridlige ledare och leken slutar när jag så vill. Många gånger är det jag som sätter igång leken, för leken är ett bra och lätt sätt att hålla hans kropp i trim. Han är lätt att få igång men han har lika lätt för att slappna av.

Den här typen av tuff lek är endast unnad några få människor och vid lek med hundar så är han aldrig lika hård. Utan tvärtom, om han leker med en liten valp så lägger han sig ner och putter lite på den och med äldre hundar så anpassar han tuffheten i leken i förhållande till den andra hundens kapacitet. Han är mycket glad i andra hundar och springer gärna och leker sig utmattad om sällskapet passar.

I möten och umgänge med hundar har han en självsäker och dominant ställning med en genomträngande välvilja. Dessa egenskaper plus ett väl utvecklat kroppsspråk gör att han har lätt att umgås och kan leka med de flesta hundar han möter utan att behöva hamna i trubbel. Visst har han fått sina smällar, men jag är av den uppfattningen att en hund lär sig förstå sig själv och andra hundar genom att umgås med hundar. Att han ibland blir tvungen att visa sig undergiven är alltså bara en del av hans utveckling. Men eftersom han är ganska stor i sig själv så visar han sig inte gärna undergiven. Han har till exempel aldrig lagt sig på rygg för en annan hund, om han lägger sig så är det på mage. Han står nästan alltid på sig och oftast så rinner kraftmätningarna ut i sanden och efter kommer lek. Mot mig visar han däremot undergivelse genom att komma tät intill mig och med nosen mot min mun. När han fått bekräftat att han är förlåten så är allt bortglömt.

Det skall väl också poängteras i samband med hundmöten att jag självklart inte låter honom gå ihop med aggressiva hundar, utan bara med hundar som är normalt funtade. Att han sen i koppel är som de flesta hanhundar - störst i världen - det är ingenting jag bryr mig om.

Att han kan råka i trubbel över dominans sker ju bara med hanar för med tikar är han hur skön som helst. Han brukar kunna charmera de flesta, nästan till gränsen att bli irriterande. Om någon väldigt intressent tik säger ifrån så blir han oftast bara ännu mer tänd. Han har också en självutnämnd "flickvän". En golden retriever som heter Tessi. Hon har en viss effekt på Zio. Med andra hundar som går förbi utanför våra grindar, även hundar han känt hela sitt liv, så börjar han skälla och ha sig. Men direkt när han ser eller känner Tessi (hon bor några hus bort) så börjar han gny och skälla med en ljus stämma som han inte gör mot någon annan. Tessi är också den hund Zio leker mest med.

Han är inte lika bemötande mot människor. Han tycker ju om människor och att vara kring dom, men om han inte känner någon så vill han oftast inte ha kontakt. Vill han ha kontakt så är det på hans villkor.

Det här distanstagandet kan kanske anses som en negativ sida, men jag tycker bara det är positivt. För jag behöver inte bry om att han ska springa fram till någon, något som annars kan vara besvärligt, med barn och så. Han sköter sitt med andra ord. Men om man ska se det mer konkret så det är väl detta som är hans enda riktiga svaghet. Att han är aningen distanstagande.

En hobby han har är att vakta. När han var liten så var han rent av farlig när jag gett han ett grisöra eller något annat gott. Detta beteende försvann när jag visade att jag inte accepterade sånt, genom tillsägavisningar såsom en tik gör mot sina valpar. Men sen vaktar han även huset och det tycker jag är helt okej, även om han ibland överdriver lite. Han är jäkligt vaksam och om han hör eller ser någon gå utanför huset så börjar han voffa och skälla med en riktig grov stämma. När han är utanför huset (vi har grindar runtom) så visar upp sig i all sin prakt. Han vädrar och spanar och blåser upp sig till sprickningsgränsen när någon går förbi. Denna någon får en riktig utskällning och när de försvunnit så är han jätte stolt. Men nu har det blivit så att de flesta i området vet att han egentligen är helt ofarlig och bryr sig inte om honom längre. Men visa tar hellre en omväg än att gå förbi vårat hus. En annan rolig sak är att han låter besökare komma in, men han släpper inte ut dem. Han har ju roligt och det är huvudsaken.

Även om jag nu skrivit att han kan vara hård mot mig och hundar, distanstagande mot människor och vaktig så är det viktigt att säga att dessa beteenden är helt utan några aggressiva tendenser.

Som en sammanfattning kan man väl säga att Zio är den mest underbara hund man kan tänka sig. Och jag skall göra vad jag kan för att han ska tycka samma sak om hans liv.

Jo föresten, det finns tillfällen då han kan komma till att slicka en. När han ligger tillbakalutad, helt avslappnad och bara myser. Då kan man få en eller två långsamma slickningar, där han riktigt drar sin sträva tunga längs huden. Då vet man att man verkligen är uppskattad.



UPPDATERING: Denna text skrevs för nästan 10år sedan, så jag skall försöka finna tid att skriva en resume om tiden som förlöpt sen dess.

Våråsen´s Xetxelsior "Zio" familjeträd

Grainmarsh Aric Houndbrae Stefan Arno Vom Krahenwinkel Farro Von Der Langen Weide
Vanja v Krahenwinkel
GBSHCH
Esther Von Buschhausen		 Basko Aus Oesterweg
Espe Vom Marienbrink
Raycris Dusky Dreamer GBSHCH
Ghyllbeck Monarch		 GBSHCH
Gorsebank Lord Magnum
GBCH
Foxbrae Flora Of Ghyllbeck
Raycris Helga Raene The Kqrac Falcon
GBSHCH
Raene Ruhm Cello
NORDV-95 SV-93
SV-96 SV-97
Alma		 SV-92 SV-94
Quirl Ut Seelterlound		 Lars Vom Hoohhols Ferro v. Haus Emsing
Inka v. Hoohhols
Maja Ut Seelterlound Belf Ut Seelterlound
Edda Ut Seelterlound
Centa Thaxmead Riesling GBSHCH
Lex Vom Birkengrund Of Thaxmead
GBSHCH
Thaxmead Bucks Fizz
Assi Aba Raene Famous
Maurbry Cathyanna

Om stor münsterländer

Kraftfullt elegant

I vårt land har den, det knappa tiotal år den varit representerad, alltid befunnit sig i skuggan av sin mindre släkting och namne. Det kan tyckas orättvist, då den stora münsterländerns duglighet och kapacitet som jägare knappast är sämre. Snarare har den i kraft av just sin storlek onekligen vissa fördelar på sin sida.

Även om namnet kan leda till föreställningen att stor och liten münsterländer egentligen är samma hundras, endast åtskilda av knappa tiotalet centimeter i mankhöjd, är detta en villfarelse. Den stora münstern räknar snarast långhårig vorsteh som sin närmaste släkting och en gång i tiden ansågs de vara en och samma ras.
   Det gemensamma rasnamnet för den lilla brunvita och den stora svartvita hunden vittnar istället om den gemensamma ursprungstrakten Münster i Westfahlen, Tyskland. Än idag är det ett av stormünsterns starkaste fästen.

Jägarens hund

Den stora münsterländerns färdigheter i jakt är densamma som hos vorsteh av olika hårlag och hos den lilla münsterländern. Vi har att göra med en hund som med fördel används vid jakt på ripa, rapphöns eller fasan likväl som på skogsfågel som tjäder och orre.
   Precis som andra stående fågelhundar är det hunden som gör grovarbetet. Den söker fritt av marken runt föraren och fattar stånd när den funnit fågel. Under arbetet får hunden aldrig röra sig så långt bort att kontakten med ägaren bryts, samtidigt som söket ska vara så stort och vitt att inget bytesdjur går förlorat. En bra fågelhund anpassar sökets dimensioner efter terräng och natur. I skogsmark blir det snävare medan jakt i fjällmark tillåter längre utflykter.
   Vid apportering av fågel i dyigt vatten och täta vassruggar kan den stora münsterländern dra nytta av sin storlek och styrka, och vinna ett par poäng på sin mindre kusin. Rasen kännetecknas av stor vattenpassion och tvekar inte att kasta sig i nära nollgradigt vatten.
   Å andra sidan kan den långbenta stormünstern vara väl snabb för stötjakt på rådjur och likt många andra vorstehrepresentanter tendera att gå för hårt fram.

Viltspåren en paradgren

Den stora münsterländern har visat sig mycket skicklig och säker på eftersök. Enligt den tyske rasexperten Egon Vornholt kan man hos stor münsterländer ännu se stövararvet (till skillnad från hos de engelska fågelhundarna) i det faktum att den under spåret arbetar med djupt sökande nos och nitiskt följer det skadade djurets färd kilometer efter kilometer.
   Rör det sig om hårvilt har den återigen glädje av sin storlek som gör det möjligt för den att apportera större byten. Det säger sig självt att hunden ska vara "mjuk i munnen" och kunna återvända till sin förare utan att ha förstört eller skadat sitt fynd.
   Samma livlighet, intelligens, arbetsiver och lättlärdhet som kännetecknar liten münsterländer är karakteristiska också för den stora. Den har stor social kontaktlust som med förkärlek riktas både mot människor och andra hundar. Ofta smyger den sig till kroppskontakt, kravlar upp i ägarens knä eller om det inte låter sig göras, vilar åtminstone hakan mot den utvaldes ben. Stor münsterländer har med andra ord många kvaltéer som familjehund.
   Är bristen på jakttillfälen omöjligt att råda bot på kan ett liv med en mycket sportig och aktiv husse eller matte, med insikt i vilka mått av mental stimulans hunden har rätt att kräva, ändå verka hyggligt tillfredställande.

"Svart-vitt ej önskvärt"

Den stora münsterländern erkändes som egen ras så sent som 1919, men samtliga källor anger den som betydligt äldre. Den styvmoderliga behandling som rasen rönte årtiondena runt sekelskiftet tycks den ännu inte helt ha hämtat sig ifrån. Inte ens i hemlandet är den särskilt vanlig, uppskattningsvis finns där mellan 3500 och 4000 hundar totalt.
   Först i slutet av 1800-talet kan man börja skönja drag av en historia som mer precist beskriver den stora münsterländern. Tidigare skeenden i utvecklingen delar rasen med framför allt vorsteh och längre tillbaka även liten münsterländer.
   I Hannover hölls 1878 en hundutställning där långhårig vorsteh i brunt, brun-vitt och svart-vitt deltog. I samband med utställningen fastslog man standarden för raserna och i ett huj förbjöd man alla andra kulörer utom de som gick i brunt. Svarta och svart-vita hundar var inte längre legio, men fortsatte givetvis att födas (tillsammans med registrerbara brun-vita syskon) i kullarna som de alltid gjort.
   En av bevakelsegrunderna till beslutet var ivern att återskapa en inhemsk, urtysk jakthund, befriad från den anglosaxiska inblandningen som den svarta färgen tydde på. Svarta hundar, förklarade man, bar på icke önskvärt blod från både newfoundlandshund och gordon setter. En polsk vatten påstods också ha haft ett finger med i spelet.
    Troligare är väl att den tyska fågelhundstammen århundraderna innan förbättras med hjälp av engelsk pointer, men också av setterblod, och det visade sig att många försök till renlärig avel av tyska hundar resulterade i klumpiga och lymfatiska individer.
   Dock tycks vissa kynologer haft större insikt. år 1883 skriver Friedrich Oswald i boken "Der Vorstehhund" att han anser sig ha fått fram de vackraste hundarna genom parning av en kompakt tysk brun-och vitfläkig tik med en stor, halvt engelsk, halvt tysk svart-och vitfläkig hane.

Avel i hemlighet

Följden av beslutet var dessvärre att de svartvita hundarna inte fick införas i stamboken, och inte offeciellt användas i avel. Detta stoppade dock inte efterfrågan från de jägare och bönder som i första hand uppskattade hundar med goda jaktegenskaper och inte befattade sig med petitesser som färg.
   Följaktligen bedrevs aveln av svart-vita långhåriga hundar snarast som en slags undergroundverksamhet fram till bildandet av en rasklubb 1919.
   Den lilla münsterländerns förgrundsgestalt Löns kom att bli en av de första betydande uppfödarna av stor münsterländer. Han lade ner mycket möda på att kartlägga den svart-vita hundarnas släktträd och kom ganska snart fram till att det engelska inslaget förmodligen var lika stort i de bruna långhårshundarna som i de svart-vita.
   Eftersom avelsbasen alltid varit snäv såväl för stor münsterländer som för långhårig vorsteh har önskemålet om att åter sammanföra dem till en ras flera gånger framförts, dock utan att vinna gehör hos tyska beslutsfattare. Så sent som på 60-talet har enstaka korsningar med långhårig vorsteh gjorts i Tyskland, och frågan om att på nytt tillföra vorsteh-blod är aktuelt med jämna mellanrum.
   På grund av de tillskott av bruna hundar som emellanåt gjorts, händer det att det föds brun-vita valpar även i stor münsterländer-kullar, förutsatt att båda föräldrarna bär på bruna anlag.

Muskulös elegant

Exteriört har den stora münsterländern knappast förändrats under de senaste hundra åren. En framstående sekelskiftshund skulle inte ha några svårigheter att vinna på utställning också idag.
   Standarden beskriver stor münsterländer som en hund medkraftig, muskulös kroppsbyggnad som ändock ska ge intryck av elegans och ädelhet, helheten ska ge ett samlat intryck. Dessutom ska hunden utstråla intelligens och temperamentet ska vara "livligt utan nervositet". Som de viktigaste karaktärsegenskaperna framhålles förighet, läraktighet och tillförlitlig anvädbarhet som jaakthund.
   I Sverige har ett par, tre hundar jaktprovmeriter, ännu något fler har klarat viltspårprovet och flera stycken har tävlat framgångsrikt på lydnadsprov.
   Mankhöjden anges till 58-63 centimeter för tik, 60-65 centimeter för hanhund och vikten ligger runt 30 kilo. Färgen är alltid vit med svarta fläckar och stänk eller svartskimmel, huvudet ska vara svart, eventuellt med en vit strimma eller bläs.

England starkt fäste

Till Sverige kom redan under 70-talets första år fyra stycken stormünstrar. Dessa kom dock inte att lämna några spår i avel. Det kom att dröja ytterligare 15 år innan rasen på nytt dyker upp, den här gången med större förutsättningar till permanent etablering.
   Richard König tog 1986 in två engelska och två tyska hundar och satte så smått igång med avelsarbetet. Detta har nu övertagits av ett par uppfödare som med stor entusiasm driver arbetet vidare. Flera importer har gjorts under åren, bland annat har sju hundar kommit från England, fem från Norge och ytterligare en från Tyskland. De öppnade gränserna kommer onekligen at vara uppfödarna till nytta.
   I vårt land föds varje år ett par, tre kullar och registreringssiffran håller sig någonstans mellan beskedliga 20-40 valpar. Rasen ingår i Svenska Vorstehklubben och tävlar på samma jaktprov som vorsehraserna och liten münsterländer.
   Kanske kan de ovan nämnda engelska importerna förvåna. Faktum är dock att England har den största stammen av stor münsterländer utanför hemlandet. Man räknar med att rasen där har mellan 3000 och 3500 representanter totalt, vilket är extra märkligt med tanke på att liten münsterländer ännu överhuvudtaget inte gjort entré i Storbritanien!
   Tyvärr har man i England funnit katarakt på en del linjer, och rasen har också i Sverige en något väl hög procent höftledsfel, ett problem som uppfödarna kämpar hårt med.
   För entusiasterna har stor münsterländer sin givna plats på den svenska hundkartan. Det återstår att se om också denna tyska fägelhund kan etablera sig som en konkurrent och ett alternativ till de andra idagbetydligt populärare vorstehraserna. Vi kan bara önska stor münsterländer lycka till på vägen!



Texten är hämtad från Hundsport nr. 6/95

Standard för Grosser Münsterländer

(Grosser Münsterländer Vorstehhund)

Ursprungsland/hemland

Tyskland

Användningsområde

Mångsidigt användbar jakthund, vars styrka ligger i arbetet efter skott.

FCI-Klassifikation

Grupp 7, sektion 1.2. Med arbetsprov

Bakgrund/ändamål

Rasens historiska utveckling går från medeltidens vitbrokiga fågelhundar via stötande fågelhundar till 1800-talets stående fågelhundar. Grosser münsterländer hör liksom kleiner münsterländer till gruppen långhåriga tyska stående fågelhundar, vilkas planmässiga avel inleddes under slutet av 1800-talet. Efter att den tyska rasklubben för långhårig vorsteh 1909 slutgiltigt förbjudit den svarta färgen inom aveln grundades 1919 en förening som tog sig an aveln av den svartvita långhåriga stående fågelhunden. Efter en inventering av resterna av den inhemska svartvita stammen som ännu existerade i framförallt västra Münsterland och Niedersachsen inledde föreningen 1922 den planmässiga aveln av grosser münsterländer. Den ursprungliga populationen omfattade 83 hundar och avkommorna från dessa hundar registrerades som grosser münsterländer.

Helhetsintryck

Grosser münsterländer skall ha en kraftig och muskulös kroppsbyggnad och ge ett elegant och stramt helhetsintryck. Rasen skall utstråla intelligens och ädelhet.

Viktiga måttförhållanden

Kroppen skall vara nästan kvadratisk. Kroppslängden får överstiga mankhöjden med 2 cm.

Uppförande/karaktär

De viktigaste egenskaperna hos rasen är följsamhet, läraktighet och tillförlitlig användbarhet som jakthund, särskilt efter skott. Temperamentet är livligt utan nervositet.

Huvud

Huvudet skall vara ädelt och långsträckt med ett intelligent uttryck.

Stop
Stopet skall vara svagt markerat.
Nostryffel
Nostryffeln skall vara utpräglat svart.
Nosparti
Nospartiet skall vara kraftigt, långt och välutvecklat. Nosryggen skall vara plan.
Läppar
Läpparna skall inte vara lösa.
Käkar/Tänder
Käkarna skall vara kraftiga med ett komplett saxbett med kraftiga hörntänder.
Kinder
Kindmuskulaturen skall vara välutvecklad.
Ögon
Ögonen skall vara så mörka som möjligt. Ögonlocken ska vara väl åtliggande och ögonlockskanterna skall sluta fast an.
Öron
Öronen skall vara tämligen högt ansatta, väl åtliggande och breda med avrundade spetsar.

Hals

Halsen skall vara kraftig, välmusklad och ädelt böjd.

Kropp

Manke
Manken skall vara medelhög, lång och välmusklad.
Rygg
Ryggen skall vara kort, fast och rak.
Ländparti
Ländpartiet skall vara markerat och skyddat av fast muskulatur.
Kors
Korset skall vara långt, brett, välmusklat och endast lätt sluttande.
Bröstkorg
Bröstkorgen skall sedd framifrån vara bred och från sidan djup med markerat förbröst.
Underlinje
Buklinjen skall vara lätt uppdragen, slank och stram. Flankerna skall vara korta och väl uppdragna.
Svans
Svansen skall bäras vågrätt eller lätt uppåtriktat. Från sidan sett ska den vara utan knyck vid ansättningen.

Extremiteter

  • Framställ

    Framstället skall vara starkt och välmusklat med korrekta vinklar och raka framben.
    Skulderblad
    Skulderbladen skall ligga väl an mot bröstkorgen.
    Mellanhand
    Mellanhänderna skall vara fjädrande.
    Framtassar
    Framtassarna skall vara måttligt långa, väl slutna och rundade. Sporrar skall finnas.
  •  

  • Bakställ

    Bakstället skall vara kraftigt med stram muskulatur och lodrätt ställda bakben.

    Knäled
    Knälederna skall vara korrekt vinklade.
    Has
    Haslederna skall vara korrekt vinklade.
    Baktassar
    Baktassar, se framtassar. I ursprungslandets standard föreskrivs att sporrar skall avlägsnas.

Rörelser

I skritt och trav skall rörelserna vara spänstiga och vägvinnande med långa steg. I galopp skall rörelserna vara elastiska och kraftfulla med ordentligt påskjut och långa språng.

Hud

Huden skall vara stram.

Päls

Pälsstruktur

Pälsen skall vara lång, tät och slät. Den får varken vara lockig eller utstående då detta kan vara hindrande vid jakt. Hos både hanhundar och tikar skall pälsen på fram- och bakbenens baksidor vara särskilt lång och tät och bilda behäng. Även på svansen ska pälsen vara särskilt lång och bilda fana som skall vara som längst ungefär på mitten. Pälsen på öronen skall vara lång och bilda fransar som tydligt och liksidigt hänger ned över öronlapparnas nedre kanter. Öronlapparna får inte vara korthåriga. På huvudet skall pälsen vara kort och åtliggande.

Färg
Vitt med svarta fläckar och prickar eller svartskimmel. Huvudet skall vara svart, eventuellt med vitt runt nosen eller bläs.

Storlek/vikt:

Mankhöjd
Hanhund: 60-65 cm
Tik: 58-63 cm
Vikt
Omkring 30 kg.

Fel

Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.

  • - för bred skalle; för markerat stop
  • - konvex eller konkav nosrygg, ofullständig pigmentering, helt eller i fläckar
  • - löst nedhängande läppar
  • - lätta bett- och tandfel: tångbett, dubblerade P1-or, avsaknad av en till två P1-or respektive M3-or
  • - för ljusa ögon, synliga röda blinkhinnor
  • - lågt ansatta öron; utstående öron
  • - för kort hals; för lång hals; för tjock hals; för tunn hals; löst halsskinn
  • - för låg manke; för kort manke
  • - för lång rygg; svankrygg; karprygg
  • - svagt musklat ländparti; oharmonisk övergång till korset; över byggd
  • - kort kors; smalt kors; starkt sluttande kors
  • - tunnformad bröstkorg; smal bröstkorg; för grund bröstkorg; avsaknad av förbröst
  • - för högt uppdragen buklinje; för låg buklinje
  • - svans som bärs snett; upprullad svans; knycksvans; ringlad svans
  • - för dåligt vinklat framställ; utstående eller knipta armbågar; för svaga mellanhänder; för trång eller för vid frambensställning
  • - för dåligt vinklat bakställ; kohasig eller hjulbent liksom för trång eller för vid bakbensställning
  • - runda katt-tassar; långa hartassar; platta tassar; inåt- eller utåt vridna tassar
  • - korta, stela eller trippande rörelser i skritt och trav
  • - kort eller stel galopp; galopp med dåligt påskjut

Diskvalificerande fel

  • - vit nostryffel
  • - entropion; ektropion
  • - överbett; underbett; korsbett; avsaknad av framtänder eller hörntänder; avsaknad av molarer eller premolarer (förutom upp till två P1 och M3).
  • - färger som inte anges i rasstandarden
  • - skotträdsla; skottberördhet i någon grad; ångestbitare; rädsla för främmande personer

Nota bene

Hund får ej prisbelönas om den är aggressiv eller har anatomiska defekter som menligt kan påverka dess hälsa och sundhet.

Testiklar

Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.




FCI-nummer: 118
Originalstandard: 1987-06-24
FCI-Standard: 1998-10-12; tyska
SKKs Standardkommitté; 2002-06-05

Länkar